"räkna dina andetag, dom finns där. Andas dig till nästa dag. Räds inte, jag finns här"

Vi åker nu, Stifler, vi åker nu. Kör du?

Vi tänker inte, vi bara åker härifrån. Okej?

Vi kollar inte på kartan, men om jag känner oss hamnar vi i Paris. Inte sant?

Jag skriker nu, jag skriker så det gör ont i halsen. Hörs jag?

Jag sitter i plastskeppet på havet, men fiskarna vägrar släppa, det är hål i båten, den sjunker.

Visa mig vackra bilder, kom och visa. Vad ska vi kolla på? (vad som helst förutom lyckliga familjer)

Vi åker nu, Stifler, vi åker nu...

Visst åker vi nu?

Visst är det så att dom flesta står still när dom behöver stanna upp? Logiskt. Enkel mattematik. Plus minus, inga x y och z gånger sju upphöjt till fem. Enkel mattematik, med linjal som gör ont mot fingrarna om man skriver fel. Men vi skriver inte fel, för det är logiskt.
Det blir jobbigt om någon skyndar på stegen och sätter det längre benet före. Men vill man skynda sig så går man snabbare. Man sätter det längsta benet först. Logiskt. Enkel mattematik. Men håller någon i en står man och stampar, men missar den andras fötter och snubblar på sina egna.
Stanna. Räkna. Det är enkelt, plus minus, inga x, y och z gånger sju upphöjt till fem. Enkel mattematik, med suddgummin som suddar nya sår på armarna och inte bort såren i själen. Spring - om det är din takt, men tänk efter innan du går barfota.


Jag satt och funderade på senaste gången jag var riktigt arg. Jag minns det inte.
Rädd, är jag väl hela tiden. Irriterad, är jag nog allt för ofta. Vilsen, sorgsen, besviken, sviken. Nej skriker gör jag inte längre, hur gärna än djävulen på min axel vill. Jag nöjer mig med hög musik och att viska förbannelse med tunga, och blick...


Jag blir så galen på dig ibland, att du aldrig fattar blickar med skrikande ord. Du fattar aldrig. Du lyckas alltid skämma ut mig på många olika sätt. Men du har bra sidor också, naturlig är du och vill alltid ha med alla, fast det blir krångligt, men så är det ju med kärlek. Men efter ett tag blir det för mycket och du måste sluta nu. Jag mår inte bra. Jag har tröttnat på att hamna i trubbel och stå tillsvars för gårdagen som jag inte minns. Snälla, sluta förfölj mig i drömmarna, jag vill inte påverkas av dig mer nu. [Du har tre ögon, jag inget hjärta. Det är mörkt, svart. Tyst. I en tom stad. I en kall natt.]


Varje omfamning du ger
trycker bara ut mer blod ur mina sår
Du lämnade mig
samma dag som jag gick

PS. du har sagt att du alltid bara finns ett telefon samtal bort om det skulle vara någonting. Men dom senaste fem gångerna har du inte svarat när jag ringt. Det går liksom inte ihop, ska du förklara för mig?