det ni inte vet är att jag är där nu
jag gråter på stolen i hallen och hålet i golvet blir större
men jag tror att hålet i magen växer snabbare än golvet
för ibland gör det så ont
och hålet i golvet gör inte ont
det bara är där och skrämms
och jag skulle aldrig ha slagit
men det var skönt först
innan tårarna och sorgen tog över
svämmade över
kyrkogården hjälper mig inte alls
även om jag gärna vill inbilla mig det
jag tror kyrkogården lockar för att den är så nära dom lätta andetagen
gemenskapen och samhörigheten blandat med lätta andetag
och
inga bekymmer
jag har hittat ett hörn jag gillar, mamma
ett hörn som är bara mitt fast det egentligen är ditt
ett hörn långt bort från hålet i golvet och alla löften
det spelar ingen roll hur många gånger jag skakar hand och lovar
jag bryter det ändå nästa dag och det betyder bara mer ångest
så snälla, ge mig ingen mer hand
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar