Animals and children tell the truth, they never lie

Det är inte okej att folk blir arga för att man inte alltid, varje sekund, kan ställa upp. Jag lyssnar så mycket jag kan, låter folk tömma ur sig sina sorger och problem. Jag stöttar och försöker ge råd så gott jag kan. Och när jag nu insett att det inte fungerar för mig, att jag bara dras längre ner i mörkret genom att ta åt mig för mycket av andras elände. Nej, då blir människor arga och bittra för att jag inte vill lyssna. (Jag vill ju, men jag kan inte!!!). Det blir för tunga bördor på mina axlar, jag sjunker ner i kvicksanden om jag fortsätter. Jag hoppas verkligen att allting löser sig till det bästa med alla problem och bördor, men jag kan inte dela vikten längre. Jag ska börja leva mitt eget liv och inte deppa ner hela mig själv pågrundav att andra mår dåligt. Har gjort det för länge nu och nu är det stopp på det. - Och det känns faktiskt otroligt skönt! Bli arg om du vill, det visar ju bara att du inte är värd min hjälp överhuvudtaget.

Idag sov jag till halv elva, 12 timmars sömn är helt okej. Jag har blivit ett sovmonster, som Stina då. Och det är helt okej, jag gillar det tillochmed! Jag skulle in till skolan och hjälpa till med planeringen, men jag tog mig aldrig iväg dit, illa av mig. Men dom fixar nog något bra, förhoppningsvis?! Ikväll är jag bort bjuden på middag, det kan bli bra. Skönt att slippa äta ensam som vanligt, gullig tanke.

Och du. Dig som jag verkligen inte kan släppa, du är borta men samtidigt så jävla mycket här. Jag hade dig som en tatuering på hjärtat, men jag suddade bort dig. Först omedvetet, sedan medvetet. Sudd, sudd, sudd... Suddspånet finns kvar runt mina fötter och påminner mig om dig hela tiden. Hela, hela, hela tiden. Jag vill släppa dig, för vi är förbi. Vi fanns en tid, men tiden går snabbt och vi är över. Jag släppte dig, men efter ett tag högg jag tag i dig och klamrade mig fast för att inte drunkna. Du hjälpte mig upp och förväntar dig en slags belöning, en belöning som jag vill ge dig. Hjälte. Men... Jag har ingen medalj att ge dig och viktigast av allt... Jag har inget hjärta att ge dig. Jag har tappat det på vägen, små bitar hit och dit. Det gör ont i hålen i bland, det värker och jag hoppas att bitarna jag spridit ut slår hårt i någons hand någonstans. Kan du kolla i din vänstra innerficka, för jag tror att jag lämnade en liten bit där och jag undrar... Slår det än?
Schhyy (pekfingret över läpparna).Var tyst en sekund, lyssna... Andetag, visst? Du hör dina egna andetag, du lever, du andas, ditt hjärta slår. Är det en härlig känsla? Känner du att du lever? Bara för att du andas betyder inte det att du lever.

Det är som att brännmärkerna inte försvinner, aldrig försvinner. Kommer dom någonsin att försvinna?! Det finns så mycket jag vill säga till dig. Så många ord, så många meningar som förblir osagda. Skulle du lyssna om jag pratade till dig eller skulle du gå din väg (igen)? Det har blivit en återkommande trend för dig att gå din väg. Att lämna mig bakom dig och inte titta bakåt. Du ger bort brännmärken som sitter kvar på huden, dom bränner så hemskt, brännskador. Du ger bort brännmärken, men du tittar aldrig bakåt, känner du aldrig saknad? Har du någonsin kännt saknad över att du lämnat någonting bakom dig? Eller går du från en saknad till en annan utan att tänka? Bedövar du dig själv för att slippa känna skuldklänslor? För om det är så du gör, så snälla, bedöva mig från mig själv en stund...

Orden tappar sin betydelse

när jag inte uttalar dom

du gör mig stum

gör du mig obetydlig?