ihålighet där du en gång fanns.

Om jag inte svarar på SMS, så är det inte för att jag ignorerar era frågor och annat som står i dom. Det är bara såatt det ingår i min terapi att inte svara på dom. Så ja, egentligen kan jag ju säga att jag ingorerar dom. För jag läser dom och sen raderar jag dom direkt. Inte alla SMS förstås, nog svarar jag till Stiflers, Belle och andra söta små töser.

En annan sak, vad är det med denna stad alltså?! Alla pratar om alla, alla ljuger för alla och baktalar. Såkallade ''vänner'' ligger med sina vänners flickvän/pojkvänner. Det är helt sjukt! Ja, alla vi vet att otrohet finns överallt, jag har själv blivit utsatt för just det. Det är dock ingenting som jag vill gå in på nu. Nej, jag kan bara inte släppa det att det finns tjejer som gör så mot sina vänner. Jag kan inte förstå grejen liksom, jag försökte tänka mig en liknande situation; att tillexempel Stina har en pojkvän och så ska jag gå och ligga med honom. Det funkar ju inte?! Vart fan är respekten? Finns det alls någon sån i denna värld... Vart är självrespekten? Vars är lojaliteten? Och Luleå är så litet också så jag kan inte förstå hur människor tror att det inte kommer fram tillslut? För det gör det, sanningen kommer alltid fram i slutändan. Jag hade en vän en gång, som berättade för mig när vi var ute på promenad att min pojkvän varit otrogen mot mig, jag minns att jag tittade på honom men kunde inte ta in orden. Det var mer som: "men vadå? nu pratar du med fel Sandra. Skärp dig..." Men icket, det var min pojkvän, det var mig. Även om det smällde som heroin i bröstkorgen, som en kniv i magen (rättare sagt i ryggen) och som is i halsen så är jag så oändligt glad att jag fick höra det av honom. Jag är otroligt tacksam att det finns vänner som kan berätta sanningen även om den gör ont. För ont gjorde den och jag föll där i snön. Jag halkade inte, det var benen som inte hade kraften att stå upp och alla dessa tårar. Jag är så tacksam att han var ärlig, han visste hur ont det skulle göra, men han ville att jag skulle veta sanningen. (Kom just på nu att jag aldrig tackat dig nog...).

Usch, hemska minnen. Jag tänkte på dig igår (på min födelsedag och allt) och slog på min gamla rosa mobiltelefon. Ångest-telefonen, en sån som J också har, nu vet jag hur han känner sig. Det gjorde så ont, ont, ont att läsa. Att se dina ord i min telefon. Dina ord menade till mig. Din "kärlek" (?) riktad mot mig. Dina ord... dina ord. Jag blir så arg på dig hela tiden. Arg på att du finns kvar, du ska försvinna, du måste bort, bort, bort. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med Stina om det här. Men du måste bort! Jag önskar att du bara var en liten partikel på mitt knä som jag så simpelt hade kunnat sprätta bort med pekfingret... Tyvärr är du större än så, så mycket större än så. Jag blir galen av att inte kunna släppa det här, men du sa aldrig hejdå. Du sa aldrig "här tar vägen slut för oss". Du bara gick. Du vek av från min så fint upptrampade väg (för ja, jag hade trampat upp den för dig, det var meningen att dina fötter skulle gå där. Vägen var ju upptrampad så att den skulle passa dig. Och mig. Tillsammans) och in direkt på en annan väg. Hade hon trampat upp vägen som jag hade gjort? Passade dina fotspår lika bra på hennes väg som dom gjorde på min? Var hennes väg enklare att gå på än vad min var? Jag fick aldrig ett riktigt hejdå.

Titta! Nu slutade det ju med att jag gick in på min egen otrohet iallafall... Det var ju inte riktigt det som var meningen. Och jag kan inte tänka mig att någon människa kommer orka läsa alla dessa ord! En liten grej bara här i slutet, endel vänner är gjorda av guld! Ni vet vilka ni är.

elmaco säger:
men pinglan.. inte visste jag att du fyllde år :/
men grattis sötnos :D
(macko är en av dom få som är av guld)